Roadtrip, part 1

Ingen roadtrip är en roadtrip utan två riktiga geakar som gör allt för att dissa varandra. Alla försök till bonding yxas ner med en dräpande kommentar. Sen att det är lite lättare för vissa att hitta "fel" det gör ju inte saken mer jämlik. Men det finns vissa regler; om konflikten börjar eskalera skriker man ROADTRIP!! och då avbryts all kommunikation tills det att ett nytt ämne kan avhandlas. Om nån känner sig ledsen för att dem tex glömt sina klätterskor för 7:e gången, då skriker den personen SUPPORT!! och då är det inte tillåtet med dissning. Annars e det fullt pådrag som gäller för att den där riktigt goa otrevliga känslan skall infinna sig efter ca 300 mil på vägarna. O yeah, it's a roadtrip!

Jonny Cook

Jarvis Bay, 1770, och James Cook kollar in den "nya" kontinenten. 238 år senare står Jonny Banan med en latte och rekar samma kustlinje. Skillnaden? Jonny banan är starkare, snyggare och luktar bättre. Och detta fyra timmar i bil till trots. Lågadeln och stordraken e på Thompson Point(enligt rykten det bästa sportklätterstället i hela Australien) och sänder medan Rats, Jomps, och Bananisch fixar biffen. Och bara så att ni vet, Nowra heter inte N.o.v.r.a utan Naåuurää. Det gäller att tungan ligger rätt i mun. Cheers...

Nibörjar, exponering, och rugby...

Ratta, eller mr Love som han numera kallas, bryter ner en långsamt, Jonas sänder och Jens och jag bråkar... precis som hemma alltså. Mr Brave af Petersen är som vanligt kungen.

Alba provar mössor och skor när vi försöker organisera flytten till Australien. Fom söndag hyrs lägenheten ut och det planeras fritt inför Australien, Chile och Thailand. Badbyxor i den ena väskan och klättergrejer i den andra. Det är ingen nybörjargrej att flytta utomlands ett år, speciellt inte när el segundo e på väg. I juni får Cissi ett syskon och han/hon kommer att bli utlänning först och svensk sen. Frågan vi ställer oss är hur han/hon kommer att behandlas på arbetsförmedlingen 2030? Eller på dagis för den delen... Bruce Munoz öppnar ju inte dörrar precis! Vi hoppas på ett ett öppet svenskt samhälle 2010 och fortsätter att rösta rött. peace

Skadad på så många sätt

Ni vet när man är sådär halvskadad men man tror att man fortfarande är stärk? Ni vet när man är sådär halvtaggad men man tror att man fortfarande vill klättra? Nä, jag känner inte heller igen det för jag är en idiot. Med en brusten pulley, två värkande fingrar och en energinivå på ungefär -5 kastar man sig in i bilen för en två-dagare i Kjuge. Bara detta kvalar nog in som misstänkt tvångsbeteende och kraftig förnekelse. Väl i Kjuge som var fuktigt och gött känns det ändå bra. Långsamt värmer man upp för man vet ju att man ligger på minus, eller? Efter 10 6a känns det som om man kan gå på, ja just det, schmisk! Inte ens lönt att nämna men hade paddan haft ett ansikte så hade den fått bajs på näsan! Cissi däremot, som den lifestyle klättrare hon är, sänder av alla goa boulders som ett år tidigare kändes helt omöjliga. Jag konstaterar att jag är en patetisk och omogen pojke med noll tålamod. Dag 2 känner jag mig oförskämt stärk(igen) men värmer åter igen upp långsamt. Tänker sedan repetera en gammal klassiker (se bild) innan skinkorna ska få sitt. Jaha, två healhooks upp hör jag, schreeeek, inifrån baksidan av låret och ramlar skrikande ner på paddan. Muskelbristning, söndriga fingrar, sömnbrist och antiklimax... plötsligt går det upp för mig..... jag behöver nog vila.

Cissi nattsänder efter att ha fixat håret!

Strax innan schreek (tror fortfarande att jag är stärk här)

Nu ska kalsongerna tvättas!