Har tänkt på det flera gånger att nästan allt vi gör i livet tränar oss i självkontroll. Organisation är ledordet och alla vet ju att allt blir lite lättare när det är ordning och reda. Vi svenskar är ju med tyskarna väldigt bra på det där med "ordnung" och vi brukar ju i hemlighet prisa vårt kollektiva organisationssinne. Men så plötsligt hänger man på en jug i ett överhäng och det enda man ser ovanför sig är ett par diffusa kritmärken och en bult ca 3m upp. Febrilt söker man efter lösningen, för det är ju det man gör i alla andra situationer. "Om jag tar det greppet, och sen flaggar med foten och sen...". Ofta hänger man helt enkelt för länge och försöker tänka ut den optimala lösningen på ett problem som man egentligen inte sett utan endast anat. Själv brukar jag också försöka estimera hur stora mina chanser är, och om de verkar låga och jag e trött så ger jag ibland upp, katastroftänk med andra ord. Jag försöker till och med beräkna hur jag kan undvika ett för obehagligt och långt fall. Det är i de ögonblicken som jag 9 ggr av 10 bränner onsighten. Inte när man klättrar strax under sin nivå, då har man som oftast lite marginal, men alltid annars. Visst måste man göra ett försök att "läsa rätt" men man också chansa. Att läsa rätt övar man istället på redpoint försöken eller lättare onsighter där man efter många år börjar se "lösningar" instinktivt. Det svåra kommer ofta efter chansningen, om den var framgångsrik. Då ska man ner i varv, hänga i raka armar på de bra greppen och, ja just det, försöka kontrollera sin puls och greppteknik. Den här växlingen mellan kontroll och ovisshet är för mig den svåraste mentala barriären till att bli en bra onsightklättrare. Är det någon som känner igen sig!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar