Äntligen

...eller visst, det finns ju inte så mkt "äntligen" med tiden vi lever med men i ljuset av en mörk och blöt månad var det en känsla av just ÄNTLIGEN som infann sig när temperaturen höll sig under 0-an i några dygn och solen tittade fram över den frusna ytan på en av Svartsjöarna. Även om vi smakat på en del naturliv förr så är det mkt som känns nytt för oss i Jämtland. Att hoppa i bilen i 20min och sen skära ut på den (förhoppningsvis) hårda ytan är en grym känsla. Ok, det var en del bråk i bilen. Och lite tjafs med sexåringen innan vi kom fram men inget som inte löser sig med *gissa djur*. På några veckor har Sam gått ifrån att aldrig någonsin vilja ha skridskor på sig till att åka hjälpligt själv. Fredag em är nu bokad på bandyplanen vid Jämtarena för "hockeymatch" - inte direkt en talangjakt men skoj att hänga ihop. Nästan allt har införskaffats på grymt välsorterade Röda Korset (skridskor, klubbor, puck mm) eller Blocket men när Sams skridskor föll samman blev det utflykt till Intersport som visar sig ha Sveriges lätt trevligaste personal! Vi har också börjar åka lite längd men det är svårt, och som skåning är det än så länge roligare att springa i snön. Men va fan, e vi här så ska vi lära oss även om Jämtlands vinterutbud kräver en jä..la massa utrustning. Vi förstår varför en del garage här är större än själva husen😂. I vilket fall, vintern är på ON och vi, laggen är slipade och vi är taggade till tusen. Ha det fint och ta hand om varandra. 

Los Svunoz

Cold doesn't mean you have to stay inside...

Great day at UDDEN checking out the local boulder problems. We didn't climb much but got motivated to drag our asses out of the gym and back out to the real climbing world. Sam tagged along and played in the snow. Cecilia tried out some of the gems but most top outs were ice or snow-covered!

 

Oktember

Oktober. Östersund känns som Götet i November men det är bara att bita i och ge sig ut ändå. Regn, blåst och kvälls-koma. Ja, vardagen närmar sig men det känns som om vi alla landat relativt mjukt i denna mellansvenska idyll. Jag har börjat jobba och det är roligt med allt det nya även om man kan känna sig lite rabarberpaj i skallen ibland. Cissi jobbar, barnen kör sina race i skolan och med aktiviteter. På fritiden  försöker vi springa/vandra på lite olika fjäll och testa oss runt på restauranger, fik och annat skoj.

Allt blir verkligen enklare i en mindre stad. Ingenting är mer än 10min bort. Förutom matcherna med fotbollen då som kan spelas några timmar bort enkel väg 😂. Fast allt är nära är det samma gamla vanliga planering för att få ihop familj, jobb och egentid. Allt går inte helt enligt planerna varken på jobb eller utanför jobb och precis som i Götet behöver man jobba lite för att få till det. Men det är sjukt skönt för alla att jag är klar med pendling varannan vecka. Vi hade aldrig pallat det i längden, som familj alltså. Går rätt snabbt att bli en parantes i sina barns liv. 

Mamma var uppe en sväng och kollade in vårt nya hem. Det va lite risigt väder men vi hann med lite fjäll, lokal mat och annat. Och barnen fick hänga med mormor.

Hann också med en sväng ner till Sämstad för att hålla Vildmarkskurs med grabbarna Grus på Röe gård. Superkul. Passade samtidigt på att få klättersmisk av Bohusläns finest och toppa den sneda björken på landet. Upptäckte då åter hur mkt jag älskar att vara i Bohuslän. Att vakna där och bara vara ute är oslagbart. Lukten, ljuden, kaffet... 

Nu väntar vi bara på isen och snön här uppe. Skidorna skall slipas och skridskorna köpas. A muerte!

Bilder: fjällen, mamma, vattentorn och skidskyttestadion, Sam softar, Cissi på tur, mer fjäll, klättring på tomten, björkchopping

Några veckor har gått och vi börjar hitta rutiner, skolan och fritidsintressen hjälper såklart till eftersom de styr i princip hela veckan. Elliot och Alba trivs i skolan och sen tränar de fotboll respektive konståkning 5 dagar i veckan, Alba har flera pass om dagen ibland. För Sam var det tuffare. Skolan hade den sämsta inskolning som vi upplevt någonsin och Sam gick från att känna sig sedd och vara e viktig del av gruppen till en anonym göteborgare bland jämtar. Under veckan som gått har detta blivit bättre och Sam börjar hitta sin roll i klassen och på fritids. Han är dock helt slut när han kommer hem men det är väl naturligt när man hamnar i en ny miljö och inte känner någon. Bättre var det däremot på fotbollsträningen som satte igång i torsdags. Sjukt taggad. Han ser upp till sin bror som fick grönt kort av motståndarlaget sin första match som lagets bäste kämpe och för sportsligt uppförande. Den gestikulerande pappan på sidlinjen fick inget pris😅. 

Det är intressant att hamna på ett nytt ställe och gå omkring och observera och försöka tolka sin nya tillvaro utifrån tidigare erfarenheter. En första observation är att det finns rätt många utstötta inne i city. Vi har lärt oss att Östersunds närhet till norska gränsen gör att det finns en del droger och annat fuffens i omlopp. Kanske är det också frukten av ngt annat som vi inte känner till ännu. Närheten till Norge märks även på annat sätt och det finns en slags lokalpatriotism som liknar den i grannlandet. Som om man inte vill vara helt svensk. Ska bli intressant att se mer av detta. Sapmi däremot har vi inte känt så mycket av ännu. Även detta är något vi ser fram emot att lära oss mer om, nästan bisarrt hur vi ignorerat denna del av vår historia så länge. I övrigt har vi redan träffat många trevliga och tillmötesgående människor och i veckan upptäckte Cissi och jag att vi har varsin bekant(vän) i stan, våra första vänner...

Men så fort vi är lediga drar vi ut. Fjällen är det vi är här för och de fina dagarna måste vårdas. Öppna tomma vidder med en renhjord här och där är svårslaget. Sammanfattningsvis, löpningen är magisk, klättringen är ok och citylivet bra. Jobbet?? Nu bär det av till Götet för sista veckorna på SU innan jag börjar nervblokadmania här op. Ha de!

Stortorget, Gågatan, Oviksfjällen, Skotvätt i fjällmyr, Dromskåran, En Jämtlands-IPA

Hösten nalkas

Sommaren är officiellt slut när skolan början. I vårt fall är det även början på något nytt då alla barnen börjar i ny klass på ny skola. Även om jag ibland tror mig vara rätt chill så är mardrömmen att ens barn hamnar i en situation där skolan förknippas med olust. Det ska såklart finnas utrymme för viss osäkerhet för att kunna växa men inte rädsla eller sorg. Jag upplever dock att det var sämre när och där jag växte upp, en hårdare miljö med mindre skyddsnät för de utsatta. Men det kanske inte stämmer med andras upplevelse? Våra två äldre barn börjar i engelsk skola, det är mr/miss till lärarna, uppställning innan lektion, och inga telefoner dagtid. Lite annorlunda hierarki på skolan än vad vi är vana vid från Götet men en ny erfarenhet. Och mycket språk, vilket är kul. Mitt i allt detta vill solen annorlunda och även här i norr dröjer sig värmen kvar med tid för lättklädda äventyr. Det är även förbjudet fin löpning i fjällen.

Lill-bobs i fjällen

Varför flyttar Vi? Kanske söker vi oss till något, eller bort från något annat? Eller både och? Vi trivs egentligen väldigt bra på bästkusten, vad ska vi i Östersund och göra? Vi bor bra, trivs med våra liv och barnen har det finfint. Ändå är det något som skaver. Vi vill se mer, upptäcka nya saker - om naturen, människor och oss själva. Jag tror vi känner att vi måste vi bryta upp en stund för att förstå var vi är, vad vi önskar och vad som är viktigt. Eller så vill vi bara åka skidor, springa i bergen och jobba mindre 😜

Bilder: Lgh i city, tvättstuga, fjällen

                     

Oj oj oj va fint, men svårt

Tog med familjen ut på en minitur till Utby för After Skeleton (work), 7B. Processen e igång:)

Körven

Det blå tåget Palmestål kör över övriga medverkande som vanligt:)

Three for one and one for all

Lägg till bildtext

Greven, mr Dynamic, 85:an och... Sten

"Sten ska me"

Jaha, utan sambo och avkomma i hela 3,5 veckor. Upplagt för en avstickare söderut för att testa hållbarheten i spansk kalk och bränna Cissis senaste lön. Dynamic Heyman kunde man alltid lita på, o' Count Piddifjongi, aka le greve, var så klart sugen men kan typ aldrig bestämma sig förrän i efterhand. Men med facit i hand sitter han därnere under nån bergskam och muttrar om softa 8b:) Men jag tänkte också ta me mig en ny snubbe som jag lärt känna, Sten. Sten kommer från nånstans i Asien men hans pappa Ola (sten climbing) är skånsk. Han ser inte mycket ut för världen, rätt tanig och lite ovårdad men en jävligt pålitlig tjomme. Han tyckte så klart först att det var för tidigt att resa med så lite klättererfarenhet men jag (s)harmade honom och lockade me kändisar och softa leder. "Kalksten" e så mjukt kompis, sliter nästan inte alls, du håller", sa jag till honom. Han verkar inte övertygad, speciellt då han såg min däckade lapis i papperskorgen. "Va fan, har du dödat honom".... 

När det ser bättre ut än vad det klättras

Gärdsås en sån där superdag som bara måste spenderas ute...

Vad är det viktigaste när vi klättrar, hur linjen ser ut eller hur den klättras? Ofta både och kanske!

Den eviga 7a klättraren

Det är få förunnat att vinna på trissen, så gissa om min förvåning när tre TV-apparater dök upp under skrapytan. Två veckor senare satt jag med 2,5 millar extra på banken och ett par frågetecken innanför pannbenet. Vad ska jag göra nu? Jag inledde med att ta tjänstledigt för att kunna träna på riktigt för en gångs skull och bli så där bra klättrare som jag borde kunna bli utan att behöva tumma på tiden med familjen. Efter ett 15-dagars program i skift under fyra månader blev det tydligt att saker och ting förändrats; jag blev starkare i armar och kropp, bättre tekniskt och tom smalare. Leder och boulders som tidigare legat på min maxnivå blev lätta träningspass och jag började sikta högre. Hoppet tändes att jag kanske inte var den där talanglöse skånske tjockisen från L(o)nd. Jag brände av några nya 8a i gbg området och kände mig stark. Dags att ta steget upp mot 8a+, 8b och kanske en 8A boulder!

Jag har mitt ledprojekt klart för mig. Jag står nedanför berget efter 12 dagars idogt malande på sekvenser. Jag känner mig som jag tror Henrik Johansson känner sig och vet precis vad jag ska göra hela leden. Det gäller bara att hålla ihop det hela vägen. Insteget känns lätt. Jag andas lugnt och jag har hela mitt fokus på klättringen. Efter de 2 första klippen släpper nervositeten och jag bara klättrar i nuet. Jag kommer fel in i kruxet efter 4e klippet men löser det genom ett dynamisk flytt och jag kommer mentalt stärkt ut ur missen. Ett knälås ger mig möjlighet att vila armarna strax under 5e klippet. Tankarna om vad som kommer senare börjar dyka upp. Kommer jag orka? Jag tvingas skaka av mig framtiden och bli kvar i nuet. Ett move i taget. Jag släpper knälåset och känner direkt att jag är lite för trött. Jag drar snabbt igenom följande sekvenser för att spara på kraft. Jag vilar kort på jugen innan 7e klippet och gör mig redo för red point kruxet. Ett långt drag med vä, knee drop och sen en gaston med hö följt av en hög vä fot och ett drag till en tre-fingers vä krimp. Jag låser krimpen men känner att axeln höjer sig när vä underarm börjar ta slut. Jag hoppar desperat mot nästa grepp för att kunna vila vä armen och jag når till min förvåning jugen strax över 8e klippet. Jag klipper. Nu är det 3 klipp med 7b klättring kvar och jag är nästan helt slut. Jag försöker lugna ner mig och återhämta mig på jugen men syran ligger kvar. Jag inser att jag måste comitta de sista metrarna och skippa det sista klippet. Jag kör, vä krimp, vä gaston, hög fot, hö open hand, vä på bra grepp, klipp, långt drag till bra grepp för hö, vä gaston, hö undertag, klipp. Fyra meter kvar. Långt flytt till vä sloper, hög hö fot och mellanlandning på microkrimp med hö och sen snabbt vidare med samma hand till en bra open hand. Snabbt fotflytt med vä och sen hopp till toppjugen. Jag tar jugen med vä och känner en lättnad spridas genom hela kroppen när hö fot plötsligt släpper och lättnanden byter plats med suget i magen från ett långt fall. En otrolig känsla av besvikelse sprider sig i kroppen, fast jag gav allt. Jag vaknar kallsvettig och adrenalinstinn och tittar upp i taket. Jag ser mina besparingar försvinna in i en lång läkarutbildning medan radhuset förfaller. Jag måste upp om en timma för att hinna till skolan. Elliot sover lugnt i mitten av sängen och jag hör att Cissi redan är uppe i köket. Kukballe, inte ens i drömmen får jag sända…

På toppen på riktigt, Railey (nångång strax efter månlandningen)

Graham obsessed in a good way... I think

Woods on the same problem, from the climbing narcissist

Bridge of Ashes

Advokaten aka mutanten skickar i Kullavik