Skadad på så många sätt

Ni vet när man är sådär halvskadad men man tror att man fortfarande är stärk? Ni vet när man är sådär halvtaggad men man tror att man fortfarande vill klättra? Nä, jag känner inte heller igen det för jag är en idiot. Med en brusten pulley, två värkande fingrar och en energinivå på ungefär -5 kastar man sig in i bilen för en två-dagare i Kjuge. Bara detta kvalar nog in som misstänkt tvångsbeteende och kraftig förnekelse. Väl i Kjuge som var fuktigt och gött känns det ändå bra. Långsamt värmer man upp för man vet ju att man ligger på minus, eller? Efter 10 6a känns det som om man kan gå på, ja just det, schmisk! Inte ens lönt att nämna men hade paddan haft ett ansikte så hade den fått bajs på näsan! Cissi däremot, som den lifestyle klättrare hon är, sänder av alla goa boulders som ett år tidigare kändes helt omöjliga. Jag konstaterar att jag är en patetisk och omogen pojke med noll tålamod. Dag 2 känner jag mig oförskämt stärk(igen) men värmer åter igen upp långsamt. Tänker sedan repetera en gammal klassiker (se bild) innan skinkorna ska få sitt. Jaha, två healhooks upp hör jag, schreeeek, inifrån baksidan av låret och ramlar skrikande ner på paddan. Muskelbristning, söndriga fingrar, sömnbrist och antiklimax... plötsligt går det upp för mig..... jag behöver nog vila.

Cissi nattsänder efter att ha fixat håret!

Strax innan schreek (tror fortfarande att jag är stärk här)

Nu ska kalsongerna tvättas!