När det ser bättre ut än vad det klättras

Gärdsås en sån där superdag som bara måste spenderas ute...

Vad är det viktigaste när vi klättrar, hur linjen ser ut eller hur den klättras? Ofta både och kanske!

Den eviga 7a klättraren

Det är få förunnat att vinna på trissen, så gissa om min förvåning när tre TV-apparater dök upp under skrapytan. Två veckor senare satt jag med 2,5 millar extra på banken och ett par frågetecken innanför pannbenet. Vad ska jag göra nu? Jag inledde med att ta tjänstledigt för att kunna träna på riktigt för en gångs skull och bli så där bra klättrare som jag borde kunna bli utan att behöva tumma på tiden med familjen. Efter ett 15-dagars program i skift under fyra månader blev det tydligt att saker och ting förändrats; jag blev starkare i armar och kropp, bättre tekniskt och tom smalare. Leder och boulders som tidigare legat på min maxnivå blev lätta träningspass och jag började sikta högre. Hoppet tändes att jag kanske inte var den där talanglöse skånske tjockisen från L(o)nd. Jag brände av några nya 8a i gbg området och kände mig stark. Dags att ta steget upp mot 8a+, 8b och kanske en 8A boulder!

Jag har mitt ledprojekt klart för mig. Jag står nedanför berget efter 12 dagars idogt malande på sekvenser. Jag känner mig som jag tror Henrik Johansson känner sig och vet precis vad jag ska göra hela leden. Det gäller bara att hålla ihop det hela vägen. Insteget känns lätt. Jag andas lugnt och jag har hela mitt fokus på klättringen. Efter de 2 första klippen släpper nervositeten och jag bara klättrar i nuet. Jag kommer fel in i kruxet efter 4e klippet men löser det genom ett dynamisk flytt och jag kommer mentalt stärkt ut ur missen. Ett knälås ger mig möjlighet att vila armarna strax under 5e klippet. Tankarna om vad som kommer senare börjar dyka upp. Kommer jag orka? Jag tvingas skaka av mig framtiden och bli kvar i nuet. Ett move i taget. Jag släpper knälåset och känner direkt att jag är lite för trött. Jag drar snabbt igenom följande sekvenser för att spara på kraft. Jag vilar kort på jugen innan 7e klippet och gör mig redo för red point kruxet. Ett långt drag med vä, knee drop och sen en gaston med hö följt av en hög vä fot och ett drag till en tre-fingers vä krimp. Jag låser krimpen men känner att axeln höjer sig när vä underarm börjar ta slut. Jag hoppar desperat mot nästa grepp för att kunna vila vä armen och jag når till min förvåning jugen strax över 8e klippet. Jag klipper. Nu är det 3 klipp med 7b klättring kvar och jag är nästan helt slut. Jag försöker lugna ner mig och återhämta mig på jugen men syran ligger kvar. Jag inser att jag måste comitta de sista metrarna och skippa det sista klippet. Jag kör, vä krimp, vä gaston, hög fot, hö open hand, vä på bra grepp, klipp, långt drag till bra grepp för hö, vä gaston, hö undertag, klipp. Fyra meter kvar. Långt flytt till vä sloper, hög hö fot och mellanlandning på microkrimp med hö och sen snabbt vidare med samma hand till en bra open hand. Snabbt fotflytt med vä och sen hopp till toppjugen. Jag tar jugen med vä och känner en lättnad spridas genom hela kroppen när hö fot plötsligt släpper och lättnanden byter plats med suget i magen från ett långt fall. En otrolig känsla av besvikelse sprider sig i kroppen, fast jag gav allt. Jag vaknar kallsvettig och adrenalinstinn och tittar upp i taket. Jag ser mina besparingar försvinna in i en lång läkarutbildning medan radhuset förfaller. Jag måste upp om en timma för att hinna till skolan. Elliot sover lugnt i mitten av sängen och jag hör att Cissi redan är uppe i köket. Kukballe, inte ens i drömmen får jag sända…

På toppen på riktigt, Railey (nångång strax efter månlandningen)